Vill inte ha sympati

[Purple Qequmi]

Jag klarar liksom inte av när samtalskontakter visar mig sympati och beklagar att jag haft det så jobbigt i livet.. Jag är själv ganska bra på att klaga och tycka synd om mig själv, men jag mår ännu sämre när till och med andra gör det! Det får mig bara att må dåligt och känna mig som ett offer, och bli ännu mer självömkande! Som om det inte räckte med att man ömkar sig själv dagligen! Tror de att jag mår bättre av att få höra av dem att jag haft det så tufft och svårt?!

Jag förstår att de bara menar väl, men jag mår verkligen skit av den sortens sympati! Känner mig underlägsen och som att det skulle vara SÅ HIMLA SYND OM MIG!

Någon mer än jag som känner så?

[Indigo Qugimo]

Hej

Kan till viss del känna igen mej i att folk tycker synd om en.Skillnaden är att jag inte tycker särskilt synd om mej själv eller upplever att jag klagar särskilt mycket.Kanske har jag bara lärt mej att inte känna efter,eller lärt mej att vara självständig och inte behöva andra människort särskilt mycket.Kanske har jag bara blivit bitter och cynisk med åren.Jag vet faktiskt inte,men jag upplever människor alltmer som tråkiga och självupptagna och det blir enklare att hålla en viss distans.

Tycker det är jobbigt när andra visar medömkan kring sådant de egentligen inte har någon aning om. Var på en resa en gång ensam och minns hur en kille i baren som jag pratade med berättade långt och länge om hur synd det var om mig som reste själv mm. Nu ska man kanske komma ihåg att brist på ressugna kompisar var inte problemet övh utan jag ville just inte resa med folk jag kände för behövde vara i fred. Men det var hur som helst något med hans tonfall och sätt han gjorde det på som inte alls kändes hjärtligt och empatiskt utan snarare att han lite passivt aggressivt placerade mig i ett fack. Fick förklara för honom tillslut att jag hade lärt känna massor med människor på den här resan och faktiskt bokstavligen aldrig varit lyckligare som just då. Minns att han dagen efter bad om ursäkt för sitt beteende. Så jag tänker litegrann att det också kan användas som ett nedtryckande eller härskarteknik när någon så “djupt beklagar sig” över något i ens liv? Att motparten har behov av att vara överlägsen? Det kan finnas stråk av något föraktfullt i det hela? Att uttala sig så känslomässigt kring någons annas liv eller delar av livet som man givetvis inte har en susning om mer än på ytan, kanske, kan verkligen bli gränslöst och landa helt fel.

Min pappa kan vara så att han mer än gärna vill gegga runt i andras olycka och sedan avsluta resonemang med att det ju är himlans tur att han själv inte har just det problemet. Haha. Så empatistört.

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Tycker det är jobbigt när andra visar medömkan kring sådant de egentligen inte har någon aning om. Var på en resa en gång ensam och minns hur en kille i baren som jag pratade med berättade långt och länge om hur synd det var om mig som reste själv mm. Nu ska man kanske komma ihåg att brist på ressugna kompisar var inte problemet övh utan jag ville just inte resa med folk jag kände för behövde vara i fred. Men det var hur som helst något med hans tonfall och sätt han gjorde det på som inte alls kändes hjärtligt och empatiskt utan snarare att han lite passivt aggressivt placerade mig i ett fack. Fick förklara för honom tillslut att jag hade lärt känna massor med människor på den här resan och faktiskt bokstavligen aldrig varit lyckligare som just då. Minns att han dagen efter bad om ursäkt för sitt beteende. Så jag tänker litegrann att det också kan användas som ett nedtryckande eller härskarteknik när någon så ”djupt beklagar sig” över något i ens liv? Att motparten har behov av att vara överlägsen? Det kan finnas stråk av något föraktfullt i det hela? Att uttala sig så känslomässigt kring någons annas liv eller delar av livet som man givetvis inte har en susning om mer än på ytan, kanske, kan verkligen bli gränslöst och landa helt fel. Min pappa kan vara så att han mer än gärna vill gegga runt i andras olycka och sedan avsluta resonemang med att det ju är himlans tur att han själv inte har just det problemet. Haha. Så empatistört.

Okej. Men tror du verkligen att kuratorer, psykologer, kontaktpersoner m.fl säger så för att vara överlägsna eller föraktfulla? Flera av dem har haft tårar i ögonen när de sagt det till mig och verkat väldigt medkännande.

Min bild av terapeuter är att de ofta kan vara lite avstängda och även kan spela lite teater när de visar medkänsla för sina patienter. Tror de är så pass luttrade att när de empatiska känslorna ibland förväntas så uttrycker de sympati med tårar i ögonen, men inte alltid genuint. Haft någon terapeut som jag upplevde var ärlig och reagerade sk. normalt och det minns jag som att jag tyckte var lite jobbigt eftersom det blev så verkligt då, att man faktiskt har något att vara ledsen över. Tänker att det är litegrann som när man håller på att börja gråta men inte vill det, när då någon frågar uppriktigt hur man mår så brister man ju många gånger. Det kanske alltså kan vara ett försvar att man inte riktigt vill känna efter? Man vill inte ha sympati för man mår redan så dåligt och har mycket känslor inom en som man vill hålla ifrån sig?

Testar man att säga något fruktansvärt man är med om till sina kompisar tycker jag man får en mer naturlig respons än med en terapeut, det tycker jag är väldigt tydligt många gånger.

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Min bild av terapeuter är att de ofta kan vara lite avstängda och även kan spela lite teater när de visar medkänsla för sina patienter. Tror de är så pass luttrade att när de empatiska känslorna ibland förväntas så uttrycker de sympati med tårar i ögonen, men inte alltid genuint. Haft någon terapeut som jag upplevde var ärlig och reagerade sk. normalt och det minns jag som att jag tyckte var lite jobbigt eftersom det blev så verkligt då, att man faktiskt har något att vara ledsen över. Tänker att det är litegrann som när man håller på att börja gråta men inte vill det, när då någon frågar uppriktigt hur man mår så brister man ju många gånger. Det kanske alltså kan vara ett försvar att man inte riktigt vill känna efter? Man vill inte ha sympati för man mår redan så dåligt och har mycket känslor inom en som man vill hålla ifrån sig? Testar man att säga något fruktansvärt man är med om till sina kompisar tycker jag man får en mer naturlig respons än med en terapeut, det tycker jag är väldigt tydligt många gånger.

Ja så kan det vara, för att de tror att vi vill ha det. Ska träffa min terapeut den 9/8 och ska då påpeka att jag INTE vill ha nån sympati eller medkänsla, jag vill bara att hon ska vara fokuserad på att hitta lösningar för mig!

Klokt! Och det är fan sant att de verkar övertygade om att man vill bli bemött med ett par typ ledsna hundögon. Hoppas verkligen hon förstår allvaret, tar till sig det på riktigt och sedan pepprar ut lösningar!